Lagt på min facebook sida "Företaget Enhet - Ridkonst" 202003

Igår red jag för min tränare. Hon sa "... vad bra du inte gör som jag säger... ". Inte ironiskt utan det var det hon menade.

Men vi ska börja från början... om du har bråttom så scrolla vidare, annars rekommenderar jag att du först hämtar en kopp varmt te, denna historia tar en god stund i anspråk.

Det var en gång en liten flicka som läste om Gotlandsrussen Vitnos och Vips, hon började rida som liten, växte upp, cyklade till stallet, red på ridskola, tävlade hoppning mest, gick på gymnasiet, var ordförande i ungdoms sektionen, vidareutbildade sig till ridinstruktör och jobbade utomlands med hästar. Skaffade sig egen häst (blev pluralis efter ett tag), tävlade fälttävlan och hoppning, arbetade som ridskolechef, red sin häst barbacka utan träns i alla gångarter, gick Tteam kurser, fann akademisk ridkonst och Kraftskapande Ridkonst®. Hon intresserade och förkovrade sig i allt möjligt; djur och natur, pedagogik, kung fu, teckning, kvantmekanik, musik, filosofi, dans(till mest house och funk) , yoga och målning.

Varför berättar jag om detta? Jo jag tror det är lättare att förstå det jag ska komma till genom att känna min bakgrund.

Min grund i ridningen är "klassisk" dvs. militärisk, på det viset att jag tränat dressyr, hoppning och fälttävlan för instruktörer som är upplärda av militärer eller de som ridit för militärers elever. Det har de flesta som ridit på ridskola under 70 och 80 talet och även nu. Tex var den gode major Hans Wikne fortfarande aktiv när jag var på Ridskolan Strömsholm i slutet av 80 talet.
Kommandona vi lärde oss var exempelvis "Förbered att komma fram i trav!" "Verkställ!"

Så, nu tillbaka till nuet och min moderna tränare.

Varför gjorde jag inte som hon sa?

För vi har över tid byggt upp tillit. Kommunikation, känsla, kunskap, tilltro, självtillit, självförtroende. Något mycket mycket speciellt hände under vår ridlektion. Och p. g. a. vår gemensamma samvaro och lyssnande i dialog så kunde jag finna rum för att lyssna på det min känsla berättade. Min tränare använde inte härskartekniker för att få mig göra nåt som inte kändes bra, hon gjorde mig inte "lydig", hon hade inget behov av att stärka sitt ego genom min prestation. Med all sin känsla, uppmärksamhet, erfarenhet, så såg hon (genom sin dator! ) att något speciellt höll på att hända.
Det är precis det jag vill uppnå ihop med min häst. Kanske uppstod det i den stunden?

Det är en ny tid nu, vi vet att vi lär oss bäst (det är även s. k. vetenskapligt bevisat) i trygghet, i en miljö där vi känner oss lugna, kan skratta och ställa frågor. Vi lär oss alla på olika sätt. Vi är unika individer med unika erfarenheter. Någon lär sig bäst genom synen, en annan genom känseln, en tredje genom hörseln osv. Gemensamt för lärande för oss alla är trygghet, glädje, nyfikenhet.
Stå upp för dig själv och din häst. Ifrågasätt allt. Inklusive detta/mig.
Går det inte ställa frågor, hur ska en dialog kunna uppstå? En fråga är inte ett kommando. Svaret på en fråga kan visa på många vägar. Även med vår häst. Korrektion är inte utbildning/ skolning.

De flesta av er som läser detta rider kanske, eller har ridit. Har du blivit härskad över? Har du gråtit efter /pga din ridlektion? Har du haft "ont i själen" efter så som du blev instruerad handha din häst? Har du själv tänkt negativa tankar om dig själv och din ridprestation? Har du blivit frustrerad över din häst/dig själv? Har du ridit mer för de som ser på än för er samverkan? (du och hästen) Har du dömt dig själv hårdare än någon tränare gjort? Har du tänkt att jag ska nog inte rida mer? Kan jag verkligen rida? Gjorde jag rätt som "tog igenom" den där sidan? Hur mycket kan jag begära av min häst?
Alla detta, och mer, har jag upplevt, tänkt, och jag kan tro att du kanske känner igen dig i en del. Har du inte det så gratulerar jag dig, helt underbart få vara utan!
Och allt detta är naturligtvis inte dåligt, det kan leda till bra saker. Goda insikter. Utveckling.

Tänk dig nu att det ovanstående är borta. Inget av det behövs. Du har inget behov av att härska över din häst längre , du blir inte plötsligt ett "odjur". Din häst och du har en dialog, ni har gemensam glädje (du känner det på din häst, jag lovar), ni deltar båda i ett "samtal" när ni rider ihop. Det finns nyfikenhet, lyhördhet, kommunikation, överensstämmelse, balans, både mental och fysisk. Rörelseglädje! Humor, allvar, respekt och tolerans. Din häst är inte lydigare än vad den är stark. Din häst berättar för dig hur mycket du kan begära, för du ger din häst utrymme att svara och du lyssnar, du spejar, du är uppmärksam, glad, avspänd och förhoppningsfull. Din häst kanske ibland föreslår saker. Du får insikter, du får tillgång till nya rum i kropp och själ. Du frågar kanske dig själv efter någon speciell övning, "vad var det som hände?" Du är bara med din häst och låter allt få finnas.

Många av oss som rider är "hjärntvättade" (ja en klassisk militärisk princip, du trycker ned någon, för att sedan bygga upp igen utifrån nya begrepp, kort sagt) att ridning ska vara på ett visst sätt. Hästen måste lyda. Det var viktigt i krig. Det var på liv och död. Där är vi tack och lov inte idag. En häst måste inte lyda till varje pris. Jag vill ge utrymme för min häst att "berätta" om sin situation, därför vill jag inte att den är lydigare än den är stark, då "släcker" jag hästens vilja, möjlighet visa, att svara på min "fråga". Med detta sagt vill jag även påpeka att en häst som är starkare än vad den är lydig, kan bli farlig. Säkerhetsramar behövs för var och en, det är viktigt med säkerhets tänk både för häst och människa, men jag vill bort ifrån att hästen är lydigare än vad den är stark. Då närmar vi oss tvång. Jag ser många hästar som går i en inlärd form av hjälplöshet. Hästen ska mjukna, den SKA bli lösgjord. Du SKA ta igenom tygel taget i hästens mun, etc. etc. Det är en ny tid nu. Vi skapar den. Du skapar den. I varje stund. Hästen måste inte lyda. Det är inte på liv eller död. Det finns rum för frihet. Ge dig själv tid. Ge hästen tid. Det finns något mer... Utveckling. Skolning. Samvaro.

Tänk dig att du andas, hästen andas, du känner med varenda fiber i ditt system hur ni är sammanlänkade. Av osynliga trådar. Det hemliga språket. Det syns inte alls utåt. Ingenting är. Ni delar tid. Närvaro. Allt är ett.
Du tänker trav och hästen travar, du tänker korta steget och hästen kortar steget, samlar sig, du mjuknar i sinnet och ditt hjärta öppnas. Din häst vågar. Du har total tillit till din hästs rörelser. Du tänker galopp och hästen galopperar. Ni dansar den kosmiska dansen och din häst öppnar nya universum för dig. Såsom i kvantmekaniken så är skeendet samtidigt, ofattbart samtidigt. Allt sker. Alla verkligheter finns. Allt existerar. Allt händer. Vi händer.

Detta med ridning är viktigt på riktigt, som min tränare uttryckte sig. Vi lägger så mycket tid /energi /pengar/intresse m.m. i vår träning och utbildning. (Vad gör vi en fredag kväll i februari kl 22? Står i ett kallt ridhus i Tidaholms trakten och ser på när en tränare får undervisning av en annan tränare med sin häst...) Ge dig själv uppskattning, inte egoistiskt utan självklart, ge dig själv utbildning, träning, utmaningar. Positiv förstärkning är även bra för människan. Detta med ridning är viktigt på riktigt.

Vad var det som hände då? Ja, hur kan jag beskriva detta och ge min häst rättvisa? Det går nog inte. Lite finns i det jag redan skrivit, som du kanske anat. Men jag ska försöka då det kanske kan ge dig några nycklar till vidare stigar.

För ca ett år sedan fick jag börja träna min häst och mig ihop igen efter hon stått pga fång. Hon hade tappat allt, hon var väldigt omusklad. Så vi fick en chans att börja om. Och jag har väntat, och väntat, och väntat... Anat öppningar, glimtar, små ljusskymtar. Ha ha! Min häst har nog väntat betydligt längre på mig...

Nu ett år senare kom så svaret. Jag litar på dig.

Plötsligt när jag rider lektionen för min tränare så är det något nytt i mitt stos kropp som börjar "ta fatt", finna ihop, koppla samman. Jag hör i periferin hur min tränare ger instruktioner, för att sedan tystna. Jag sitter så stilla i traven som jag någonsin kan. Något stabiliseras, någon nervtråd som legat och surrat en bit ifrån har plötsligt funnit ett nytt flöde. Jag sugs in i min hästs väsen, hon öppnar sitt medvetande, mitt medvetande. Uppmärksamheten är totalt närvarande i varje cell. Varje steg, varje våg som böljar genom och i. Jag försöker sitta så "tyst", följsamt som jag kan, störa så lite som möjligt. Jag hinner observera. Min tränare är fortfarande tyst.
Efter några varv så kan jag tala i detta, "ursäkta men det är nåt viktigt som pågår här", säger jag. Min tränare svarar, "jag ser det, vad bra att du inte gör som jag säger ... " Hon låter oss, hon ger oss rymd, hon har tillit. Hon lyssnar. Stoet.


Det ligger många många år av träning bakom oss, mig och mitt sto, gemensamma stunder. Att ha en relation med tillit tar tid att få. Hästens tid. Din tid. Vår tid.

Det är mer än värt all "väntan", allt tid. Det är sötman, skönheten av alla universums rymdar, all kärlek och mjukhet strålar igenom. All glädje i total närvaro. Med min häst. Våra stigar möts en stund. Medveten uppmärksamhet. Så gyllene uppstår ögonblicket i den bästa av världar. Denna värld. Som hon visar.

Ja det var lite av det som hände. Hoppas du fick med dig nåt av denna stund.
Rid väl. Allt gott / Birgitta Järnåker med stoet Alteza,
min tränare var/är Ewa Schaeder